Typisk vardag

Varje kväll när jag har lagt mig så tänker jag att imorgon, då ska jag städa och tvätta och se till att det blir ordning här hemma.
Dagen gryr, jag kliver upp, masar mig ut i köket och får i mig den obligatoriska koppen morgonkaffe. Jag tittar på disken och tänker: -Sen. Snart ska jag diska.
Innerst inne vet jag ju att sen aldrig kommer, men jag kan bara inte ta mig för att ens fylla i diskvatten.
Tar en alvedon mot den kroniska huvudvärken, tittar lite till på röran och släpar min trötta kropp tillbaka till sängen.

Här sitter jag nu, i morgonrocken, under täcket, lutad mot sänggaveln och försöker göra någonting annat än att frysa och lyssna på Herr Tinnitus.
Herr Tinnitus är med mig jämt och ständigt. Han är en sådan där jobbig typ som tycker om att retas. Ju mer slut jag är, desto mer påkallar han uppmärksamhet. Oftast skriker han med en väldigt gäll röst som överröstar det mesta. Om jag kunde så skulle jag trycka in en smutsig strumpa i käften på honom så att han blev tyst.



Det snöar ute. Jag tycker inte om snö och kyla. Min inre termostat är lite trasig så jag fryser hela tiden. Det är tur att det finns varma kläder, även om det inte alltid gör så att jag slipper frysa.
Jag ska snart gå ut i ovädret. Idag ska väl äntligen jäntan få bli av med gipset. 6 veckor i gips för en trasig fot.
Jag vill inte gå ut! Jag vill stanna här under mitt varma täcke, sova lite emellanåt, vandra mellan sängen, köket och toan och, i alla fall, tänka på allt som jag borde göra. Allt jag ska göra, sen. Jag måste bara vila lite först.