Morgon igen!

Det är konstigt det här med morgnar, man sover alltid som bäst när klockan ringer. Fast hur vet man hur man sov tre timmar innan?

Jag är i alla fall uppe, jäntan har gått till skolan och jag har bestämt mig för att göra minst en städinsats varje timme, även om det bara blir något litet. Det är ju inte farligt att bli ännu mer slut, men jag tänker inte ta ut mig. Hur det än är så blir jag trött i huvudet bara av att se röran här. Det är lite av moment 22. Jag tittar på röran och blir trött, det blir mer rörigt för varje dag och ännu tröttare blir jag. Det är bara jag som kan förändra och jag måste försöka.


Igår fick jäntan äntligen ta bort gipset! Efter sex veckor så var det en befrielse. Att det blev ett riktigt snökaos gjorde inte saken lättare. Hon var så glad i morse när hon kunde använda bägge fötterna och ha händerna fria. Nu kan hon spela Pokémon Go även när hon förflyttar sig utan mammas bilskjuts. Spelar gör hon mer än gärna nu när hon har får ny telefon. En Iphone 6... Dyra leksaker till barnen idag.


När vi var i stan igår tittade jag på alla glada mammor och pappor som gick där med sina barn. Jag vill också vara så där perfekt. Le och vara glad, baka bullar och leka med barnen och ändå hinna städa allt innan det är dags att krypa ned i sängen. Var är alla slutkörda föräldrar som knappt pallrar sig ur sängen på morgonen, som är irriterade och känslosamma? De som gråter av hjälplöshet, trötthet, uppgivenhet? De som inte orkar städa, tvätta, lägga mat? Jag vet att jag inte är ensam, är jag den enda som måste gå ut? Har alla andra en partner, ett syskon, en förälder eller en kompis de kan skicka ut på ärenden? Livet är inte orättvist, vi är bara olika prioriterade. Jag kan faktiskt krypa ned i sängen nu och ta reda på om jag sover som bäst nästa gång klockan ringer, det kan inte alla.

Typisk vardag

Varje kväll när jag har lagt mig så tänker jag att imorgon, då ska jag städa och tvätta och se till att det blir ordning här hemma.
Dagen gryr, jag kliver upp, masar mig ut i köket och får i mig den obligatoriska koppen morgonkaffe. Jag tittar på disken och tänker: -Sen. Snart ska jag diska.
Innerst inne vet jag ju att sen aldrig kommer, men jag kan bara inte ta mig för att ens fylla i diskvatten.
Tar en alvedon mot den kroniska huvudvärken, tittar lite till på röran och släpar min trötta kropp tillbaka till sängen.

Här sitter jag nu, i morgonrocken, under täcket, lutad mot sänggaveln och försöker göra någonting annat än att frysa och lyssna på Herr Tinnitus.
Herr Tinnitus är med mig jämt och ständigt. Han är en sådan där jobbig typ som tycker om att retas. Ju mer slut jag är, desto mer påkallar han uppmärksamhet. Oftast skriker han med en väldigt gäll röst som överröstar det mesta. Om jag kunde så skulle jag trycka in en smutsig strumpa i käften på honom så att han blev tyst.



Det snöar ute. Jag tycker inte om snö och kyla. Min inre termostat är lite trasig så jag fryser hela tiden. Det är tur att det finns varma kläder, även om det inte alltid gör så att jag slipper frysa.
Jag ska snart gå ut i ovädret. Idag ska väl äntligen jäntan få bli av med gipset. 6 veckor i gips för en trasig fot.
Jag vill inte gå ut! Jag vill stanna här under mitt varma täcke, sova lite emellanåt, vandra mellan sängen, köket och toan och, i alla fall, tänka på allt som jag borde göra. Allt jag ska göra, sen. Jag måste bara vila lite först.