Det är konstigt det här med morgnar, man sover alltid som bäst när klockan ringer. Fast hur vet man hur man sov tre timmar innan?
Jag är i alla fall uppe, jäntan har gått till skolan och jag har bestämt mig för att göra minst en städinsats varje timme, även om det bara blir något litet. Det är ju inte farligt att bli ännu mer slut, men jag tänker inte ta ut mig. Hur det än är så blir jag trött i huvudet bara av att se röran här. Det är lite av moment 22. Jag tittar på röran och blir trött, det blir mer rörigt för varje dag och ännu tröttare blir jag. Det är bara jag som kan förändra och jag måste försöka.
Igår fick jäntan äntligen ta bort gipset! Efter sex veckor så var det en befrielse. Att det blev ett riktigt snökaos gjorde inte saken lättare. Hon var så glad i morse när hon kunde använda bägge fötterna och ha händerna fria. Nu kan hon spela Pokémon Go även när hon förflyttar sig utan mammas bilskjuts. Spelar gör hon mer än gärna nu när hon har får ny telefon. En Iphone 6... Dyra leksaker till barnen idag.
När vi var i stan igår tittade jag på alla glada mammor och pappor som gick där med sina barn. Jag vill också vara så där perfekt. Le och vara glad, baka bullar och leka med barnen och ändå hinna städa allt innan det är dags att krypa ned i sängen. Var är alla slutkörda föräldrar som knappt pallrar sig ur sängen på morgonen, som är irriterade och känslosamma? De som gråter av hjälplöshet, trötthet, uppgivenhet? De som inte orkar städa, tvätta, lägga mat? Jag vet att jag inte är ensam, är jag den enda som måste gå ut? Har alla andra en partner, ett syskon, en förälder eller en kompis de kan skicka ut på ärenden? Livet är inte orättvist, vi är bara olika prioriterade. Jag kan faktiskt krypa ned i sängen nu och ta reda på om jag sover som bäst nästa gång klockan ringer, det kan inte alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar